av Carl-Johan Vallgren
1813 föds ett missbildat monster på en bordell i tyska Bayern. Barnets ben är korta som på en dvärg, armarna är outvecklade, ryggen är pälsklädd, ansiktet är helt deformerat och tungan är tudelad. Han saknar öron och är både döv och stum. Han får namnet Hercule Barfuss (= barfota).
Samma natt på samma bordell föds Hercules motpol - en flicka lika vacker som han är ful. Hercule och Henriette växer upp tillsammans och de kommer att älska varandra förutsättningslöst, trots att de är så olika. När onda krafter skiljer dem åt inleds den riktiga berättelsen. Hercule söker Europa runt efter sin älskade Henriette och han råkar ut för många äventyr, träffar vänner och gör sig ovänner.
Som kompensation för sin dövhet har Hercule fått den skrämmande gåvan att han kan läsa andra människors tankar. Han upptäcker så småningom att han även har makten att påverka dessa tankar. Han får nytta av denna kraft att styra andra, både människor och djur, till sin egen favör när det som tidigare var en kärlekshistoria blir en berättelse om hämnd.
I sin helhet påminner den här boken mig inte om någon annan bok jag läst. Så speciell är den. I mindre delar påminner den mig om många andra böcker. Jag tänker på Grenouille i 'Parfymen' av Patrick Süskind. Hercule skrämmer folk på grund av sitt utseende, Grenouille stöttes ut av samhället för att han inte hade någon doft. Båda böckerna har dessutom samma drag av gotisk skräcklitteratur.
Rent utseendemässigt är det också lätt att jämföra Hercule med Jim Hart i Rickard Fuchs 'Fölungen' och förstås Quasimodo i Victor Hugos klassiker - 'Ringaren i Notre Dame'. En annan väldigt gripande kärlekshistoria mellan ett nästan lika udda par är 'Jättens hus' av Elizabeth McCracken. När det gäller Hercules övernaturliga krafter så påminns jag om handikappade Desirée i Majgull Axelssons bok 'Aprilhäxan' . Hon kunde också ta herraväldet över djurkroppar och styra dem som hon själv ville.
Från början kände jag väldiga sympatier för den stackars pojken med det stora hjärtat och utseendemässigt så svåra lyten. Ju längre in i boken jag kommer får jag svårare och svårare att tycka synd om honom men ändå fängslar han mig. Jag hade en känsla när jag läste boken att det här – DET HÄR - är verkligen kvalitet. Jag menar... vilken fantasi, vilken mustighet, vilket tempo och inte minst - vilken kärlekshistoria!
Jag är imponerad av trovärdigheten i tidsskildringen. Vallgren måste ha ägnat hundratals timmar åt research. Han siktar också högt, för att citera honom själv: "Den här gången försöker jag mäta mig med García Márquez, Umberto Eco och Selma Lagerlöf." Carl-Johan Vallgren är svensk men bor för närvarande i Berlin. Vid sidan av sitt författarskap har han spelat in flera CD-skivor med egen text och musik.
/Helena, januari 2003
Recensioner
"En fantastiskt fantasifull skröna om kärlek mot alla odds och dess obarmhärtighet, som med sin lekfullhet och mångfald, trots sitt sorgliga mörker, gör mig glad." (dagensbok.com)
"Carl Johan Vallgren har fått mycket välförtjänt uppmärksamhet för sin roman. Den är ovanlig och spännande skriven, men den griper aldrig helt tag i mig faktiskt." (Hannas bibliotek)
"Den vidunderliga kärlekens historia är vidunderligt knepig." (Rita Tornborg, SvD)
"Det är svårt att lägga ifrån sig boken och berättelsen höjs ytterligare av Vallgrens vackra språk." (Sara Antonsson, entré. halmstad)
"Såvitt jag förstår är 'Den vidunderliga kärlekens historia' Carl-Johan Vallgrens hittills mest ambitiösa romansatsning. Jag kan bara instämma med den gamle kyrkofadern Augustinus: Tag och läs!" (Leif Eriksson, Eskilstuna-Kuriren)
"Carl-Johan Vallgren sätter inga gränser för sin fabuleringsfantasi. Orädd tar han väldiga språng i både tid och rum, och även om romantexten bitvis är betydligt mera inriktad på sakframställning än på estetisk och tematisk komplikation, så är den samtidigt också precis så underhållande som en riktig skälmroman ska vara." (Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter)
"En historisk roman med en bred och djup bild av 1800-talets tänkande och liv, en kärleksroman, en idéroman om människor, en outsiderroman, en helt vidunderlig läsupplevelse!" (Karin Waller, www.argus.nu)
Augustpriset 2002, motivering:
"En dövstum men tankeläsande dvärg skickas på en dramatisk färd i 1800-talets Europa som går mellan bordeller och dårhus, kloster, nöjesfält och palats, från jesuiter till socialister och swedenborgare. Carl-Johan Vallgrens roman spelar med sinnrik fabuleringskonst på starka känslor och stora idéer, i romantikens gränsöverskridande anda. Den är lika originell som den är gripande."
Baksidestext
Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig - utan också han själv, Hercule Barfuss. Alltsedan han föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva - förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fienden...
I denna återkomst som bred berättare förenar Carl-Johan Vallgren på sitt omisskännliga sätt den fantastiska och fabulerande romanen med den historiska. Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varitésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också en inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.
Betyg:
ISBN:
91-0-058052-0
Antal sidor:
341
Förlag:
Albert Bonniers förlag
------------------
Böcker av
Carl-Johan Vallgren:
Den vidunderliga kärlekens historia
Mer om författaren:
Albert Bonniers förlag
Intervju i SvD
Sommarpratare i P1
------------------
Läs också:
Bara sedan solen sjunkit
(av Johanna Sinisalo)
Jättens hus
(av Elizabeth McCracken)
Pompeji
(av Maja Lundgren)
Låt den rätte komma in
(av John Ajvide Lindqvist)
Aprilhäxan
(av Majgull Axelsson)
Parfymen
(av Patrick Süskind)
Nittonhundra
(av Alessandro Baricco)
