av Johanna Nilsson
Ela är tjugosex och jobbar som latteingenjör på Teaterbaren i Kulturhuset, tre våningar ovanför Plattan. När hon inte jobbar sitter hon ensam i sin lägenhet på Kungsklippan. Ela har inga vänner fast det var förstås innan hon lärde känna sin granne, den lika ensamme fastighetsskötaren Albin och hans bulldogg Sniff.
På Teaterbaren jobbar också Jimmy men han är inte Elas typ och dessutom tror hon inte på kärleken. För om man älskar någon kan man bli sviken och lämnad och det är det värsta Ela vet. Hennes föräldrar skilde sig när hon var tjugoett, precis när hon var på väg att premiärtesta sina vingar och bli vuxen. De svek henne och bildade nya familjer med främmande människor just när hon behövde kärnfamiljens trygghet som mest. Elas bror, Kaj, är gift och har två små barn. Ela tycker att hans fru mest av allt liknar en kossa.
När världen går emot henne och allt känns hopplöst flyr Ela in i sig själv och då släpper hon ingen in på livet. Det är då hon stänger in sig i lägenheten, slutar äta, dricker sig stupfull eller karvar sönder sina armar. Bokens titel kunde inte vara mer passande. Det kan inte vara lätt att vara Ela.
Men borde det verkligen vara så svårt? Jag ifrågasätter inte Elas depressioner men jag undrar över orsaken till dem. Enligt Ela beror allt på hennes föräldrars skilsmässa som i mina ögon verkar ha varit en relativt odramatisk sådan. Den skedde dessutom när Ela och hennes bror var vuxna och borde vara redo att stå på egna ben. Mamman och pappan bryr sig om henne, de söker upp henne när hon mår dåligt, vakar vid hennes ytterdörr, ringer tills att de får tag på henne, ger inte upp. Föräldrarna klarar att umgås med varandra, de försöker kommunicera och deras nya partners verkar inte heller osympatiska.
Vad är det då som är fel? Att de inte bor kvar i samma hus som Ela och hennes bror växte upp i? Att de vågar ge kärleken en andra chans? Jag kan inte låta bli att undra varför Ela mår så otroligt dåligt. Hon verkar enormt rädd för förändringar och tycks för mig vara väldigt omogen för att vara tjugosex. Hade hon varit nitton hade det varit mer trovärdigt.
Jag vill inte vara en tråkmåns som mässar "-Tänk på barnen i Afrika". Det är klart att man inte kan jämföra den enes olycka mot den andres men det blir ändå rätt svårt att tycka synd om Ela när man jämför med hur Albin har det. Han som dör gammal, sjuk och ensam i sin lägenhet med bara en efterlevande vän och inga släktingar. Eller ta prostituerade och nedknarkade Siri som inte orkar kämpa för sitt barn utan låter sexåriga Klara svälta både på mat och på kärlek.
Jag tänker inte enbart klaga. Elas impulsivitet och ungdomlighet leder också till komiska situationer som jag inte uppfattat finns med i samma grad i författarens tidigare böcker. Det blir rätt dråpligt ibland när hon beskriver sina ogenomtänkta gärningar. Dessa små fniss lyfter boken. Johanna Nilssons sköna rytm i språket är som alltid en stor behållning och det gör dessutom hennes böcker väldigt lättlästa. 'Konsten att vara Ela' skildrar dessutom Stockholm på ett personligt och levande sätt som får mig att känna igen mig i miljöerna.
Det är inte första gången Johanna Nilsson skriver om unga vilsna och djupt olyckliga tjejer. För mig känns det som hon alltid skriver om samma person, att det alltid handlar om henne själv – mer eller mindre. Därför känns hennes böcker lite för lika för att jag ska uppleva något nytt när jag läser dem. Hennes huvudkaraktärer utvecklas inte och blir aldrig riktigt vuxna. Det skulle vara otroligt spännande om hennes nästa bok handlade om någon utan omvälvande identitetskriser och stora ungdomsrevolter.
/Helena, mars 2003
Recensioner
"Jag tycker att 'Konsten att vara Ela' är en fantastiskt bra bok! Den gör mig både glad och ledsen, orolig och lugn." (Bokkanalen)
"Det jag störs av är de ibland långa dialogerna som inte alltid bidrar till att höja berättelsens tempo. En höjdpunkt är däremot gestaltningen av Elas självmordsförsök." (Leif Eriksson, Eskilstuna-Kuriren)
"I sin nya roman är Nilsson åter på fast mark, med ännu en berättelse om ung livsskräck i den förlängda puberteten. Hennes säkraste, och i den meningen bästa, hittills." (Dan Jönsson, DN)
"Ela stannar kvar i minnet. Johanna Nilssons bok är, trots sitt ämne, både rolig och hoppfull." (Erik Hammar, Hallands Nyheter)
"Nilsson har stannat kvar, som plikttrogen utskänkerska, när hon borde gått vidare. Det tycks mig som har hon blivit utnyttjad och kringskuren av sina egna framgångar." (Stefan Spjut, SvD)
"Romanen har lika lätta fötter som sin unga huvudperson, men den är också lika jobbig, snorig och sentimental." (Jan-Olov Nyström, Södermanlands Nyheter)
"Nilsson skriver som en präktig tjej som var bäst i klassen och alltid fick femma på gymnasieuppsatserna, men det räcker inte. Litteraturen kräver mer än så." (Arbetarbladet)
"Den nya boken visar att hon ändå är en författare att räkna med. Som läsare känner man Elas ångest och kämpar med henne för att hitta ett sätt att leva." (Elin Steen, Kommunalarbetaren)
"Det är klokt, klipskt men flera av uppslagen och infallen kunde ha omprövats, silats till något kärvare. Elas möten med osedda barn, djur, uteliggare och ensamma gamlingar sker i ett slags låtsasvärld, som påbjuder empati. Elas eget, 'egoistiska' lidande är mer kännbart." (Pia Bergström, Aftonbladet)
"Jag har inget emot happy endings, men så förutsägbart och konventionellt som här får det bara inte vara." (Eva Johansson, Corren)
"I en sådan belysning hör Johanna Nilsson till den unga svenska litteraturens mest påhittiga och fantasibegåvade författare. Hon är suverän i sin diktade värld med det ena fyndiga infallet efter det andra." (Bo-Ingvar Kollberg, UNT)
Baksidestext
Jag heter Ela och den som vill mig något kan ibland hitta mig på tystnadsängen dit jag brukar cykla för att be. Jag ber bara när jag har en dag utan tro. Andra dagar cyklar jag någon annanstans. En gång cyklade jag hem. Jag gick aldrig in. Det bor andra där nu.
Jag är tjugosex. Mamma och pappa skilde sig när jag var tjugo och just hade flyttat hemifrån. Någonting dog i mig då. Tryggheten rycktes bort just som jag höll på att skapa mig en egen trygghet. Nu är det mest kaos.
På jobbet söker Jimmy min blick. Men kärlek är ingenting för mig för kärlek bara dör.
Albin, fastighetsskötaren, vill att jag ska gå ut med hans hund Sniff. Som är en bulldogg. Med pacemaker.
Och så är det Klara. Hon är sex år och bor i min källare och behöver någon som tar hand om henne. Jag gör ett försök. Men jag kan ju inte ens ta hand om mig själv, så jag börjar leta efter Klaras mamma. Jag letar i natten, i över- och underjorden. Överallt.
I 'Konsten att vara Ela' fortsätter Johanna Nilsson sitt utforskande av en ung, tunnhudad kvinnas väg mot att våga växa, att ta klivet ut ur familjens sköte och skapa sitt eget liv. Berättelsen om Ela är smärtsam; att öppna sig för andra är att riskera mycket, och att acceptera förändring kräver stort mod. Men det är också Johanna Nilssons roligaste bok, för Ela är inte bara rädd för närhet, hon är också impulsiv och arg och full av instängd kärlekslängtan och när hon väl vet vad hon vill finns det inget som kan stoppa henne. Fråga Jimmy, han vet hur det går när man försöker stänga Ela ute. Hon letar bara reda på en stege och försöker bryta sig in, och sedan ramlar hon ner och håller på att slå ihjäl sig. Då har man inget val, då är det bara att släppa in henne, i sitt hus och i sitt hjärta.
Betyg:
ISBN:
91-46-20195-5
Antal sidor:
251
Förlag:
Wahlström & Widstrand
------------------
Böcker av
Johanna Nilsson:
Flickan som
uppfann livet
Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Konsten att vara Ela
Mer om författaren:
Wahlström & Widstrand
Artikel i Vår Bostad
Impuls
------------------
Läs också:
Ett annat sätt att vara ung
(av Per Nilsson)
Au pair
(av Boel Gerell)
Livet vinkar
(som en Kurt)
(av Katarina Danielsson)
Svart dam
(av Maria Fagerberg)
Nej, det är en snöklump
(av Sara Villius)
