av Linn Ullmann
Boken börjar med en rivstart. Hypokondrikern Johan Sletten får sin värsta mardröm besannad vid sextionio års ålder. Sjukdomen har bär på har spritt sig och han ska snart dö. Den unga läkaren uppskattar att Johan har ett halvår kvar att leva. Frågan är hur denna tid ska levas och hur livet ska avslutas på bästa sätt. Johan är fast besluten att han vill sluta sitt liv med värdighet och av sin älskade Mai avkräver han ett löfte. Hon ska hjälpa honom dö när smärtorna blir alltför outhärdliga.
Sedan följer ett antal tillbakablickar. Johan går igenom sitt kartotek med minnen. Han tänker på sin första fru, Alice, som han aldrig älskade men som födde honom en son. Sonen är vuxen nu men efter ett gräl för åtta år sedan har far och son tappat kontakten. Johan grubblar över sin egen fars hemska öde. Han som dog sjuk och i svåra plågor, helt utan värdighet. Precis så som Johan inte vill dö. Ett annat jobbigt minne är när han fick sparken från sitt jobb som kulturjournalist för att ha plagierat en annan journalists bokrecension (!). När han slokörat erkände detta för Mai så log hon och utbrast kärleksfullt "-Stackars dig". Mai, fru nummer två, är ljuset i Johans liv, hans allt, hans nåd.
Det är en bok om döden och på så sätt påminner den mycket om Maria Fagerbergs skakande bok 'Svart dam' som jag läste tidigare i år. Det är också en bok om kärlek och på så sätt är den väldigt vacker. Mai står lika stadigt som ett berg vid Johans sida genom sjukdom, dödsångest och humörsvängningar. Deras stenstarka relation gjorde egentligen djupare intryck på mig än Johans dödskamp. Det är extra intressant eftersom huvudpersonen inte är någon allt igenom trevlig person. Tvärtom, han är envis, butter och stundvis feg. Ändå tycker jag om honom eller snarare; jag förstår varför Mai älskar honom. Han är mänsklig, helt enkelt.
Jag funderar en del över berättarens identitet. Han/hon beskriver Johan som sin vän men jag får inga ledtrådar till vem personen i fråga är.
Något jag uppskattar är den torra humor som författaren kryddar berättelsen med. Det är ingen allt igenom sentimental och sorglig bok, som man kanske kan tro, utan den är vacker och rolig också. Fast den handlar om en dödssjuk gammal man. Jag tyckte om 'Nåd', mycket mer än någon annan av Linn Ullmanns romaner.
Jag läste i Norska Dagbladet att Linn Ullmann själv upplevt att en människa som stått henne nära bett om aktiv dödshjälp och att det inspirerade henne till att skriva denna bok. Hon tillägnar 'Nåd' sin mormor Jenna Ullman som dog 1996 (inte 1966 som det står i boken). I Dagbladet står också att Linns favoritbok är 'Mio min Mio' av Astrid Lindgren.
/Helena, mars 2003
Recensioner
"Det är en vacker bok, poetisk, men den är också teatralisk, stillastående och orealistisk." (Per-Jakob Kamienski, Kommunalarbetaren)
"Nu blir den mest ett lovvärt initiativ, men inte så mycket mer." (dagensbok.com)
"Om 'Nåd' går det heller inte att säga något annat än att det är en vacker och angelägen bok, lika sammansatt, hoppfull och ångestladdad som livet självt." (Catrin Ormestad, UNT)
"Linn Ullmann har inte lagt allvaret i dunkel med några förskönande omskrivningar. Det är ärligt. Punkt, slut." (Birgitta Sjögren Öhlund, Norran)
"'Nåd' är en sorglig, men mycket vacker berättelse om en mans sista tid i livet, om döden och om kärleken. När jag hade läst den kände jag mig sorgsen, men ändå glad och hoppfull på något vis." (Bokkanalen)
"Ullmanns tidigare böcker var helt klart begåvade, men med Nåd har hon tagit klivet upp i en högre division. Det är på många sätt en skoningslös bok. Omskakande, drabbande, utan nåd. Och ändå benådad." (Ann Lingebrandt, Norrköpings Tidningar)
"Ullmann har skrivit en starkt verkande, nästan frätande roman där hennes grepp om läsaren är lätt att lokalisera. Det sitter om strupen." (Marie Peterson, DN)
"Med 'Nåd' har Linn Ullmann ovedersägligen tagit ett kliv framåt i sitt författarskap." (Åsa Lantz, SvD)
"Som vanligt hos Linn Ullmann handlar det om en fin balans mellan det allvarliga och det komiska och det finns många episoder som lockar till skratt, trots romanens många viktiga frågor." (Leif Eriksson, Eskilstuna-Kuriren)
"Absurdismen från de två tidigare romanerna är som bortblåst, det här är en avskalad och tuktad Linn Ullmann som dessutom demonstrerar en oväntad tilltro till kärleken och äktenskapet." (Eva Johansson, Corren)
"Det är minsann ingen uppsluppen eller munter text Ullmann presenterar, men i den kärlek som den samtidigt vägrar förlora tron till finns hopp." (Daniel Andersson, Nerikes Allehanda)
"Nåd är en enkel berättelse. Enkel men aldrig banal. Linn Ullmann lyckas skildra något så oerhört som döden utan att ta i för hårt." (Erik Hammar, Smålandsposten)
"Den som någon gång sett en människa dö en långsam död kommer att uppleva en stor ärlighet och ett djupt allvar i 'Nåd'. (Dagbladet)
"Med 'Nåd' har Linn Ullmann tagit ett stort steg som författare och givit oss en roman som sätter problem under debatt - utan att göra avkall på kraven på litterär integritet." (Aftenposten)
"'Nåd' är en vacker, välskriven och viktig roman." (Kulturnytt i norska radions P2)
Baksidestext
Johan Sletten har just fått ett ödesdigert besked: han är döende. Johan, som är en medelmåttig förtidspensionerad kulturjournalist på sextionio år, har en son från sitt första äktenskap och är gift för andra gången med sin stora kärlek, läkaren Mai. Men nu måste han alltså lämna allt detta. Hans liv har inte varit någon >>uppvisning i värdighet<< och därför vill han åtminstone dö en värdig död. Han ber sin fru att hjälpa honom med det. Men ju närmare slutet de kommer desto mer börjar Johan tvivla på att han verkligen vill ha det så.
Linn Ullmann har skrivit en gripande kärleksroman om den svåra konsten att leva tills man dör och om att lägga sitt liv i andras händer. 'Nåd' är en berättelse om det allvarligaste av allt: närhet och ensamhet, sanning och lögn, och de små omärkliga sveken.
Betyg:
ISBN:
91-1-301164-2
Antal sidor:
152
Förlag:
Norstedts
------------------
Böcker av
Linn Ullmann:
Nåd
När jag är hos dig
Mer om författaren:
Dagbladet
Norstedts
------------------
Läs också:
Svart dam
(av Maria Fagerberg)
Krockad
(av Mikael Vestin)
