av Jennifer Lauck
Uppföljare är sällan lika bra som originalet. Ibland får jag känslan av författare skriver vidare på ett koncept som de vet är vinnande, mjölkar kassakon så långt det går trots att historien inte håller för det. Så är inte fallet med 'Som stilla vatten'. Jennifer Lauck har fortfarande mycket att berätta och med den här boken får historien ett avslut som den inte fick med 'Blackbird'. Boken fyller alltså sitt syfte som uppföljare.
'Som stilla vatten' tar vid där 'Blackbird' slutar, det vill säga när föräldralösa Jennifer är tolv år och räddas ur sin elaka styvmors klor. Hon tas om hand av sin farmor och farfar men får inte stanna där länge utan slussas vidare till sin unga faster och dennes man. De adopterar henne men behandlar henne snarare som en hemhjälp än en dotter. Jennifers bror Bryan hamnar hos andra släktingar och det verkar, ett tag, gå riktigt bra för honom. Det visar sig så småningom att han är mer olycklig än någon anat och katastrofen är oundviklig. Boken slutar i nutid, med en vuxen Jennifer som ser tillbaka på allt som hänt och försöker reda ut vad som egentligen gick fel och om det går att klandra någon.
Jennifers livshistoria påminner på många sätt om Dave Pelzers böcker om sin plågsamma barndom, trilogin som inleddes med 'Pojken som kallades Det'. De beskriver båda utförligt och mycket öppet sin uppväxt och de är inte rädda för att identifiera dem som gjort dem illa. Jag kan inte låta bli att undra hur de utpekade plågoandarna reagerat på dessa storsäljande böcker. Som alltid, när jag läser självbiografiska böcker, blir jag också nyfiken på hur det skulle se ut om det var någon annan som berättade historien, utifrån sin synvinkel. Inte så att jag tvivlar på författarnas trovärdighet, absolut inte – men jag saknar nyanser och objektivitet.
Jennifer Lauck har en väl utarbetad berättarteknik och det finns hela tiden något som driver läsningen framåt - en spänning inför vad som ska hända härnäst. Boken är lättläst och jag tycker att översättaren gjort ett bra jobb.
Att 'Som stilla vatten' inte får lika högt betyg som den första boken beror snarare på mina höga förväntningar och det är nog det vanligaste problemet en uppföljare råkar ut för. Första boken har fördelen att berätta en helt ny historia med fräscha förutsättningar och det har inte de efterföljande delarna. Har man läst en bok som man tyckte var riktigt bra så läser man nästföljande bok med förhoppningen att få samma upplevelse igen. Det tror jag är svårt eftersom då är inte historien ny längre, överraskningsmomentet är borta, så till vida boken inte avslöjar något revolutionerande nytt.
/Helena, oktober 2002
Recensioner
"Om dödköttet tagits bort och boken skurits ner till låt säga 150 koncentrerade sidor hade känsligheten, stämningen och renheten kunnat vara det bestående intrycket." (Lena Andersson, SvD)
"Det är en bok som långsamt fångar in mig och håller kvar mig tills jag läst ut den." (Bokkanalen)
"Den bästa boken jag läst hittills i höst är Jennifer Laucks 'Som stilla vatten'. (Stefan Holmberg, Norran)
"Not only are Lauck's tragic experiences utterly compelling, her lucid prose works magic, involving readers so deeply they feel as if Lauck's losses and triumphs are their own." (Booklist)
"The unblinking look of one child at a hard world. Written gloriously and movingly." (Frank McCourt)
"Like its predecessor BLACKBIRD, STILL WATERS manages to find the humor and light in the darkest of all possible clouds --- parental abandonment, sexual molestation, a sibling's death." (Bookreporter.com)
Baksidestext
I 'Som stilla vatten' fortsätter Jennifer Lauck den gripande skildringen av sin uppväxt och hur hon mot alla odds klarar sig här i livet. Berättelsens huvudperson Jenny är obarmhärtigt skarpsynt, hon skonar inte sina plågoandar men heller på intet sätt sig själv. Det är en historia man inte kan sluta läsa, och man drivs fram mot gåtans lösning: Vad har hänt med hennes bror Bryan?
Med ett fast grepp om den rosa koffert som rymmer hennes hemliga skatter - resterna av en förlorad barndom - stiger tolvåriga Jenny av bussen i Reno. Om framtiden vet hon ingenting. Hon och brodern Bryan har skilts från varandra och Jenny hamnar nu hos än den ena, än den andra släktingen.
Hennes enda sätt att överleva är att, liksom tidigare i livet, följa sin egen inre kompass. På något mirakulöst sätt har Jenny klarat sig fram till en yrkesutbildning och ett oberoende. Hon är gift och har en liten son. Men Bryans tragiska livsöde tvingar henne omsider att konfronteras med hemligheterna, lögnerna och den ensamhet som hållit henne fången i åratal. Och i sökandet efter svaren inser hon att det förflutna inte kan gömmas undan i all evighet, trots det näst intill omöjliga i att komma tillrätta med den egna vreden och smärktan. Jenny börjar forska i vad som hänt hennes bror. Hon försöker komma honom så nära som möjligt för att förstå. Hur kommer det sig att hon själv har klarat sig? Och varför gick det som det gjorde för Bryan? Hennes resa i hans fotspår, och samtidigt i sitt eget inre mynnar ut i en slags försoning. Och livet, som en gång bara handlade om att överleva, får fyllas av den glädje som det innebär att leva på riktigt.
Betyg:
ISBN:
91-518-4022-7
Antal sidor:
381
Förlag:
Prisma
------------------
Böcker av
Jennifer Lauck:
Blackbird
Som stilla vatten
Mer om författaren:
Officiell hemsida
Bookreporter
Bookbrowse
------------------
Läs också:
Vit Oleander
(av Janet Fitch)
Hon går genom tavlan, ut ur bilden
(av Johanna Nilsson)
Pojken som kallades Det
(av Dave Pelzer)
Ängeln på sjunde trappsteget
(av Frank McCourt)
Fråga Alice
(av Anonym)
Vackra barn
(av Torey Hayden)
Säg något
(av Laurie Halse Anderson)
Min farfar Picasso
(av Marina Picasso)
