Cindy föddes den 11 mars 1993. Hennes mamma hette Maritimaborgens Geniala Goldie och hennes stolta pappa hette Sund Stamm's Aristo Artisto. Hon var alldeles svart när jag träffade henne första gången. Då var hon bara någon vecka gammal och egentligen såg man ingen skillnad på henne och hennes syskon men vi föll pladask på en gång.

Dagen med stort D kom och vi fick hämta hem henne. Det var jag, mamma och pappa. Cindy låg i mitt knä hela den långa vägen hem och jag var 14 år då och världens lyckligaste!

Väl hemma så hittade hon sin favoritplats ganska fort, hon utnämde platsen under trappen som hennes. Där la vi hennes pläd som hon hade med sig från uppfödaren så hon skulle känna sig hemma. Jag minns inte så väl men jag har för mig att mina föräldrar försökte få Cindy att sova på undervåningen men det dröjde inte längre förrän hon fick komma upp och sova. När båda mina bröder flyttat hemifrån fick ett utav rummen bli Cindys.

Hon var en väldigt glad och busig liten hund. När vi var iväg med husvagnen brukade vi springa längs stranden och hon älskade det verkligen! Vi hade så kul tillsammans!

När Cindy var fyra år kände vi en knöl i hennes mage. Vi bestämde oss för att åka till vetrinären.. Det var jag och pappa. Det jag minns ifrån den dagen var att vi var tvunga att lämna kvar henne där. Dom bytte koppel på henne och gav mig hennes koppel i handen... När jag gick ut därifrån rann tårarna nerför mina kinder. Det var fruktansvärt, det kändes som att jag aldrig mer skulle få se henne.

Jag var inte med när mina föräldrar hämtade henne, jag skulle ha varit med men hon fick stanna några dagar längre än beräknat och när hon sen fick komma hem var jag bortrest. Men hon fick komma hem! Dom hade tagit bort tumörerna och när dom operera upptäckte dom att hennes livmoder var vätskefylld så dom tog bort den med. Cindy piggnade till och återhämtade sig utmärkt!

Några år senare fick vi veta av pappa att tumören som vetrinärerna hade tagit bort var en elakartad tumör, av värsta sorten. Vetrinären hade gett henne högst ett år kvar att leva!

En sak som Cindy älskade var att vara ute på landet. Där fick hon ligga på altanen och sova, hon fick ta promenader ut i skogen, hon skällde ut ekorren men det som var absolut bäst var att bada! Det finns två sjöar i närheten av landet. Den ena ligger i gångavstånd och dit gick vi ofta. Det fanns en liten klipphäll med en brygga på. Cindy slängde sig ut i vattnet. Bollen var ett måste och badade någon med henne var hon överlycklig. Sen när man skulle gå därifrån började hon gnälla och låg kvar i badet så länge som möjligt.
Den andra sjön ligger en bit därifrån så den åkte vi bil till. Om hon hade fått bestämma så hade hon sagt att den sjön var bäst. Där fick hon nämligen åka båt! Cindy var båttokig! Gick vi ut på en brygga så skulle hon hoppa ner i varenda båt hon såg! Jag, pappa och Cindy brukade ta båten ut till ett litet badställe en bit ut. När vi åkte båt så låg hon bara där och njöt. Nosen upp i vädret och hon drog in alla dofter som svepte förbi. Då mådde hon som bäst!

Att vara ute och gå i snön låg oxå på plus! Att leka ute på isen var skoj. Speciellt när husse tog med bollen, då brukade han göra flera högar och gömma bollen i en av högarna och sen fick Cindy leta. Hon dök ner i snöhögarna och när hon hittade bollen brukade hon slänga upp den i luften för att sen kasta sig efter den igen.

Enda sen hon var liten valp gjorde matte iordning en hushållspappersrulle eller en äggkartong som hon fyllde med frolic och papper. Den fick Cindy leta efter och sen ta ut godiset ur den. Om någon skulle glömma att göra iordning en åt henne kunde hon sura en hel dag.

Cindy levde ett härligt hundliv. Hon var en riktigt fin, glad och kelig gammal dam. Hon blev den hund jag drömde om när jag satt med henne i knät den där dagen 1993 då vi hämtade henne. Hon blev min ögonsten!