Fjärde nedslipningen av klacken!

Det tar en evig tid att få till den utvändiga kilen till ekolodet.

Sonen börjar tvivla på att vi någonsin kommer att få ekolodet på plats. Ska det ta en hel höst att få dit lite epoxy för att kunna montera ekolodet? Det verkar ju helt galet.

Hela båtklubben har roligt åt att skepparen hellaminerar den utvändiga kilen. Helg efter helg går åt till att bygga laminat efter laminat.

Som tur är så är hösten ovanligt varm. Det härdar på bra med hjälp av extra värme med kupévärmare och infravärme. Lite dyrt kanske med all el.

Så här mycket kil är det efter sex helgers laminering.

Imponerande ?

Fionas besättning kom på besök för att inspektera framstegen. De såg något skeptiska och undrande ut inför resultatet.
Ska det verkligen behövas så här mycket arbete för att få till en liten kil? Lite overkill eller...?!?

L-G och Marie var nog mer imponerade av skepparens och ruffhäxans kokkonst (vilket absolut inte är deras främsta paradgren) än av deras framsteg med Tintomara.

Om det går trögt med epoxyjobbet går det desto bättre med upptorkningen av skrovet!

Närmare 90 % av Tintomaras undervattensskrov är nere på grön skala på Tramex Skippers skala 2.

Klart glädjande i knegandet.

Kilen växer långsamt...

Mycket långsamt.

Här behövs i alla fall inga hundra lager med glasfiber.

Istället gjuter vi i en form med epoxi för att få en vågrät kil på insidan.

Ruffhäxan hänger med till Tintomara den vackra helgen i slutet av november för att se till att skepparen får något gjort.

Hon klipper glasfiber som läggs längst ner i formen.
Bara tre lager så skepparen blir nöjd.

Skepparen doserar bas och härdare med de praktiska doseringspumparna från West system.

Han förvarar dessa vätskor i en egenhändigt gjord värmelåda så att de håller rätt temperatur i höstkylan.

Epoxin hälls ner i formen och kilen växer fram i våg. Man får gjuta i flera omgångar för att hålla ner temperaturen i härdningsprocessen.