Trots ruffhäxans bestämda förmaningar att inte starta några nya projekt så kunde inte skepparen låta bli att förbereda för att måla vattenlinjen. En mycket kunnig och hjälpsam klubbkamrat - Göran L - erbjöd sig nämligen att hjälpa till att sätta ut vattenlinjen. För detta krävs att man hittar den normala flytvattenlinjen.

Skepparen slipade Gelshield'en en bit ner. Epoxyn är målad upp till gamla vattenlinjen som egentligen är för hög i fören.

Nu gällde det bara att få båten i våg!

Med en domkraft på 5 ton började skepparen att hissa upp fören som var alldeles för låg.

Viss oro. Det lät konstigt i träet trots plåtskoningar,

Kraak! Träet spack! Fören föll tillbaka.

På båten syntes som tur var inget märke.

Nytt försök!

Med en annan konstruktion kanske det kunde fungera.

Men konstigt nog gick det oerhört trögt och med en smäll släppte domkraften...

Ingen märkte att den nyinköpta aluminiumstegen bak höll emot...

OK! Då får man hämta slamkryparen istället.

Känns säkrare än domkraften som ger vika.

Jobbigt bara att flytta på alla stenar och pallar som fanns under båten.

Mycket lättare att lyfta i slamkryparens bakre sling.

Stefan och Hasse - två glada klubbkamrater - kom till undsättning.

Med slamkryparen blev det mycket lättare att reglera nivån.

Med hjälp av ett gammalt hederligt slangvattenpass vägdes flytvattenlinjen in.

Det var inte så lätt att hitta flytvattenlinjen igen då skepparen nogsamt och idogt hade slipat bort den gamla smutsvattenlinjen.

Som tur var kunde sonen (den osynliga gasten) återskapa flytvattenlinjen genom att läsa in bilder på Tintomara i sjön i ett CAD-program och därigenom få fram måtten.

Skepparen hade innan åkt och kontrollmätt på två andra OE36:or. Det stämde väldigt bra.

Ruffhäxan fick hälla på rent vatten så att avvägningen blev korrekt.

Efter två timmars lyftande, sänkande, vattenpåfyllning och omfördelning av pallningen under kölen kom Tintomara äntligen i våg.