Hemseglingen

Vi hade kommit överens med säljaren att vi skulle hämta henne till Kristi Himmelsfärdshelgen.

Våren hade varit full av ångest över köpet. Vi hade nog köpt henne alldeles för dyrt och inte gått igenom henne ordentligt. Under vårrustningen besannades våra farhågor. Hon var i mycket större renoveringsbehov än vad vi först trodde och vi kunde inte längre lita på vad säljaren hade sagt. Vi oroade oss för hur hemseglingen från Figeholm till Tyresö skulle bli, men samtidgt var vi lättade att vi äntligen skulle få hem henne. Vårens väntan var äntligen över.

Vi åkte ner till Figeholm lördagen före "Kristi Flygar-helgen". Det första vi tvingades att göra var att suga ut drygt tre liter överfylld motorolja för att komma ner på rätt oljenivå i motorn..

Vi gick upp redan klockan fem på morgonen för att komma iväg snabbt.

Det började bra med en grundstötning redan 30 minuter från hamn. Vi hade blivit rekommenderade att gå den inre leden från Figeholm till Simpevarp som var rena pinnstaketet. Det vara bara det att efter vinterns is hade ett antal prickar flyttat på sig så när vi rundade ett skär så hade den utmärkta pricken flyttat på sig 150 meter. Vi drog ner farten och försökte hitta nästa prick och i två knops fart blev det tvärstopp. Vi satt fast. Ruffhäxan trodde vi skulle springa läck men efter mycket vickande och backande kom vi loss och lite skakade gick vi tillbaks mot Figeholm och gick istället ut mitt i Kalmar sund på kompassen. Det var bra sikt och bra väder men det gällde ändå att navigera rätt. Vår gamla GPS som hade varit avstängd ett år ville inte hitta mer än två satelliter och kunde därför inte ge oss någon hjälp om positionen. Vi tog fram vår gamla gradskiva och tog ut kurserna manuellt.

Det var ändå en häftig känsla att segla hem vår nya båt i en totalt tom skärgård. På de fyra dagar det tog att nå Tyresö träffade vi på endast ett 10-tal båtar - annars var vi helt ensamma på sjön.

Första dagen var det bleke men sedan började det blåsa ganska rejält.

Vi hade våra funderingar på hur en fenkölad båt skulle uppföra sig i grov akterlig sjö. Det visade sig att hon var lätt att hålla på kurs och rörde sig harmoniskt i sjön trots busväder med 10-15 sekundmeter. Ofta räckte det med bara storseglet alternativt förseglet - hon gjorde ändå 7-8 knop på undanvinden.

Dag tre dog pumpen till sötvattenskylningen och vi tvingades slå av motorn. Efter någon timmes mekande hittades felet - en helt genomoxiderad säkringsdosa.

När vi gick över Bråviken översköljdes båten av grov sjö då det blåste över 15 sekundmeter. Vattnet rann in i båten genom otäta luckor, ventiler och fönster och kölsvinet fylldes snabbt. Länspumpen slutade fungera och fick plockas isär innan vi kunde pumpa ut allt vatten.

Under resans gång hittade vi alltfler fel. Som en terapi började vi skriva på en åtgärdslista varje kväll. Vi kom lätt upp till 120 punkter.

Att känna sig som en nybörjare igen...

Det var en helt ny upplevelse att segla en så pass stor båt. Skillnaden var betydlig mot en liten Marieholm 26. Hon kändes mer som ett skepp. En helt annan tyngd - vi gick från 2,5 ton till 6,5 ton.

Tintomara hade en mycket större tyngd, fart och kraft än vad vi var vana vid, vilket kändes både häftigt och kraftfullt men samtidigt skrämmande och ovant. Vi var plötsligt nybörjare igen! När vi skulle angöra gästbryggan i Trosa var det nästan lite pinsamt och vi var lättade att inte fler båtägare såg vår klantiga och amatörmässiga tilläggning. Allt var större och tyngre och mer krävande. Det var inte bara att hoppa i land och bromsa upp båten med handkraft.

Trots äventyret på uppseglingen och alla nyupptäckta fel så ångrade vi ändå inte vårt köp. Vi gillade henne skarpt - trots allt. Nu gällde det bara att få henne i skick - när vi tagit oss helskinnade hem!