Trots ruffhäxans bestämda förmaningar att inte starta några nya projekt så kunde inte skepparen låta bli att förbereda för att måla vattenlinjen. En mycket kunnig och hjälpsam klubbkamrat - Göran L - erbjöd sig nämligen att hjälpa till att sätta ut vattenlinjen. För detta krävs att man hittar den normala flytvattenlinjen.
Skepparen slipade Gelshield'en en bit ner. Epoxyn är målad upp till gamla vattenlinjen som egentligen är för hög i fören.
Nu gällde det bara att få båten i våg!
Med en domkraft på 5 ton började skepparen att hissa upp fören som var alldeles för låg.
Viss oro. Det lät konstigt i träet trots plåtskoningar,
Kraak! Träet spack! Fören föll tillbaka.
På båten syntes som tur var inget märke.
Nytt försök!
Med en annan konstruktion kanske det kunde fungera.
Men konstigt nog gick det oerhört trögt och med en smäll släppte domkraften...
Ingen märkte att den nyinköpta aluminiumstegen bak höll emot...
OK! Då får man hämta slamkryparen istället.
Känns säkrare än domkraften som ger vika.
Jobbigt bara att flytta på alla stenar och pallar som fanns under båten.
Mycket lättare att lyfta i slamkryparens bakre sling.
Stefan och Hasse - två glada klubbkamrater - kom till undsättning.
Med slamkryparen blev det mycket lättare att reglera nivån.
Med hjälp av ett gammalt hederligt slangvattenpass vägdes flytvattenlinjen in.
Det var inte så lätt att hitta flytvattenlinjen igen då skepparen nogsamt och idogt hade slipat bort den gamla smutsvattenlinjen.
Som tur var kunde sonen (den osynliga gasten) återskapa flytvattenlinjen genom att läsa in bilder på Tintomara i sjön i ett CAD-program och därigenom få fram måtten.
Skepparen hade innan åkt och kontrollmätt på två andra OE36:or. Det stämde väldigt bra.
Ruffhäxan fick hälla på rent vatten så att avvägningen blev korrekt.
Efter två timmars lyftande, sänkande, vattenpåfyllning och omfördelning av pallningen under kölen kom Tintomara äntligen i våg.
Eftersom skepparen har åkt ner till båten själv utan ruffhäxan har det inte blivit mycket fotograferat. Han kan bara göra en sak i taget!
Skepparen fick hjälp av sin "mentor" Göran att sätta ut vattenlinjen professionellt med avvägningsinstrument. Här var det frågan om plus minus en millimeter! Sen använde Göran en lång tunn plywood-skiva för att rita ut vattenlinjen med snickarpenna.
Göran tyckte att den här båttypen ska ha en kraftfull "snobbrand". Inte för smal. Bottenfärgen ska målas 40-60 mm upp ovanför den vita/röda linjen.
Skepparen har länge letat efter bra vattenlinjetejp. Han fick tips om att SeaSea hade bra tejp. Det är lättare med den röda på vit botten.
Ovanför bottenfärgen ska det vara ca 50 mm vitt och sen 50 cm blå snobbrand. Därav att tejpningen ser så bred ut. I fören når det vita fältet upp till ovankant på det gråa.
Akterut blir det vita fältet högre och högre. Gamla vattenlinjen var egentligen för låg i aktern. Epoxyn är dock uppmålad med god marginal till flytvattenlinjen.
Nu ska den stämma enligt alla beräkningar.
Här har skepparen målat första omgången Perfection grundfärg.
Knepig färg att måla. Man får måla tunt annars efterrinner den.
Nu ska det målas med Internationals Perfection.
Två gånger grundfärg och två gånger slutfärg!
Färgen är lite svår att måla pga att den efterrinner
väldigt lätt.
Men har man en bra pensel och stryker tunna lager så fungerar den
perfekt. (Perfection var ju namnet)
På skepparens gamla M26 där han använt denna färg var den iopåverkat skick efter 25 år. En pålitlig produkt, tycker skepparen.
Fyra strykningar klaras av genom att skepparen tar långluncher några dagar en vacker oktobervecka.
Det får gå max 2-3 dygn mellan varje strykning.
Det går fort att stryka ett varv. Tejpningen på kvällen tar längre tid.
Det går åt minst 40 meter tejp för varje målning.
Det är inte alldeles lätt när både skrovet och den målade ytan är vit.
Här backas Tintomara ner mot vattnet - våren 2008!
Vattenlinjen ser ut att vara i våg...
