Under 2005 och 2006 skrev jag artiklar i de tio första numren av serietidningen Kalle & Hobbe. Här är text nummer ett.

FRÅN REFUSERING
TILL VÄRLDSSUCCÉ

Med Kalle och Hobbe skapade Bill Watterson en av de senaste 20 årens största seriesuccéer. Framgångarna var frukten av en fantasi och begåvning långt utöver det vanliga. Men serien hade aldrig sett dagens ljus om inte Watterson också hade varit väldigt envis. Under fem års tid skapade han serie efter serie och blev refuserad varje gång.

Kalle och Hobbe startade i november 1985 och blev snabbt en oerhörd framgång. Miljontals läsare föll för Bill Wattersons varma humor och oförglömliga huvudfigurer.

Som mest publicerades serien i mer än 2 400 dagstidningar runt om i världen, en siffra som få andra serier har kunnat tävla med. De amerikanska samlingsböckerna har tillsammans sålt i åtminstone 23 miljoner exemplar (över 30 miljoner enligt andra källor). Hemma i USA utsågs han till Årets serietecknare både 1986 och 1988.

Ja, när Kalle och Hobbe väl hade gjort entré på seriesidorna gick allting väldigt fort. Men dessförinnan gick det desto trögare för Bill Watterson. Ur hans perspektiv var vägen till framgång både lång och mödosam. Låt oss ta hela historien från början.

William B. Watterson II föddes i Washingon DC den 5 juli 1958. När han var sex år flyttade familjen (pappa James, mamma Kathryn och yngre brodern Tom) till småstaden Chagrin Falls i Ohio, där Bill tillbringade resten av sin uppväxt.

Många har undrat om figuren Kalle är självbiografisk. Enligt Watterson själv är så inte fallet (och pappa James har intygat att sonen talar sanning). Bill var visserligen ett mycket fantasifullt och kreativt barn, men han var också mycket stillsam. Han ställde inte till med några översvämningar eller åkte på vansinnesfärder nedför bergen eller försökte avsätta sin far. Och inte hade han någon leksakstiger heller.

Den unge Bill tillbringade mycket tid i sällskap med pennor och ritpapper. Redan som barn bestämde han sig för att bli serietecknare. Och redan från början var Snobben av Charles M. Schulz en av hans största inspirationskällor.

När Watterson gick på high school ritade han skämtteckningar till skoltidningen och skolans årsböcker. Som man nästan kan gissa när man läser Kalle och Hobbe trivdes han aldrig särskilt bra i skolan. Men till skillnad från Kalle var han ändå en duktig elev. Efter high school började han plugga på Kenyon College i Gambier, Ohio, där han läste statskunskap under fyra år.

Hans största konstnärliga projekt under collegetiden var en mycket ambitiös takmålning i hans studentrum. Målningen var en kopia av Michelangelos välkända takmålning i Sixtinska kapellet i Vatikanen och tog flera månader att göra klar. Tyvärr finns den inte bevarad, eftersom Watterson tvingades återställa rummet i dess ursprungliga skick när han flyttade ut.

Under collegeåren ägnade han sig även åt att teckna politiska skämtteckningar till en collegetidning. Vid den här tiden var det nämligen politisk tecknare som Watterson ville bli. Hans stora förebild hette Jim Borgman, som tidigare hade studerat vid samma college (och som senare skulle bli känd som en av männen bakom serien Zits). Borgman uppmuntrade Watterson och gav honom goda råd.

Efter college fick Watterson en provanställning som politisk skämttecknare på tidningen Cincinnati Post. Men tiden i Cincinnati blev närmast ett fiasko. Wattersons svårflirtade redaktör nobbade 80 procent av hans idéskisser, och den unge tecknaren tappade självförtroendet totalt. När provanställningen var slut efter sex månader fick han inte jobba kvar.

Då sökte han jobb som politisk tecknare på andra tidningar, men det blev nobben överallt. Till slut drog han slutsatsen att han inte riktigt passade i yrket – han saknade den rätta killerinstinkten. Så han bestämde sig för att försöka bli serietecknare i stället.

Hans första försök utspelade sig i rymden och hette Spaceman Spiff. (Just det, samma namn som Watterson senare skulle ge åt en av Kalles påhittade identiteter.) Han skickade en månads strippar till de fem stora seriesyndikaten i USA. Alla tackade nej.

Watterson knåpade ihop nya serier, men syndikaten fortsatte att göra tummen ner. För att klara ekonomin tvingades han ta ett ”riktigt” jobb. Han satt i en källare utan fönster och designade annonser – och vantrivdes.

På sin fritid jobbade han träget vidare med nya serieprojekt som han skickade in till syndikaten, hela tiden med samma nedslående resultat.

– För att stå ut med att bli refuserad i fem år måste man antingen ha en tro på sig själv som gränsar till självbedrägeri eller älska jobbet. Jag älskar jobbet, sa Watterson 1990 under ett av sina mycket sällsynta offentliga framträdanden, ett tal vid hans gamla college.

Till slut lyckades Watterson väcka ett visst intresse hos United Features. I en av hans serier fanns det två bifigurer som syndikatet gillade: en ung grabb och en tygtiger som blev levande i grabbens fantasi. United Features föreslog att Watterson skulle utveckla en serie kring dem.
Watterson kände omedelbart att han var på rätt spår. Med grabben och tigern som huvudpersoner blev det plötsligt både lättare och roligare att kläcka idéer. Han döpte sin nya skapelse till Calvin and Hobbes.

Märkligt nog tackade United Features nej till serien, eftersom de inte trodde att den skulle bli någon framgång. Ett beslut som de ansvariga förmodligen grämer sig över än i dag.

I stället vände sig Watterson till andra syndikat, och nu blev det napp hos Universal Press. Den 18 november 1985 publicerade amerikanska dagstidningar den klassiska första strippen, där Kalle fångar Hobbe med hjälp av en tonfiskmacka. Startskottet hade gått för en av tidernas mest minnesvärda serier.

Den levde fram till december 1995, då upphovsmannen beslutade sig för att sätta punkt. Men det är en annan historia.

Olof Siverbo