Den här intervjun med Rocky-tecknaren Martin Kellerman gjorde jag i augusti 1999. Den är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten. Sedan intervjun gjordes har åtskilligt hänt. Serien om Rocky har både lagts ner och startats om. Pjäsen gjorde stor succé, men den planerade TV-serien blev aldrig av.

Krogliv, tjejtrassel och bostadsbekymmer. Det är några av ingredienserna i Martin Kellermans självbiografiska skämtserie om hunden Rocky. Serien har blivit en stor framgång, men Kellerman börjar ändå tröttna på att teckna den. Rockys framtid finns i stället på teaterscenen och i TV-rutan.

”Inte ens Kofi Annan skulle kunna få ordning på hans liv.”

Den kommentaren, från en av Rockys kompisar, ger en god sammanfattning av den unge hundens tillvaro. Antingen har han problem med jobbet. Eller så har hans senaste flickvän gjort slut. Eller så har han just blivit vräkt från soffan där han sover som inneboende i fjärde hand. Eller alltihop på samma gång.

– Det mesta som händer är självbiografiskt. Resten kommer från bekantskapskretsen. Så allt är på riktigt, säger Martin Kellerman.

När GP ringer på dörren till hans ateljélokal på Söder i Stockholm sitter Kellerman fortfarande vid ritbordet för att avsluta morgondagens Rockystripp åt tidningen Metro. Strippen skulle ha varit lämnad flera timmar tidigare, eller helst dagen innan.

– Jag lämnar alltid sent. Så är det varje dag, berättar Kellerman medan han snabbt tuschar den avslutande rutan med sin spritpenna.

– De hatar mig! tillägger han och skrattar.

Han verkar inte särskilt bekymrad över sina sena lämningar. Han förefaller ha lätt att skaka av sig andra människors irritation. Och så inser han förstås att han knappast lär få sparken. Rocky har blivit en succé bland Metros läsare och Kellerman berättar att han får 10–15 brev om dagen i sin elektroniska brevlåda.

Vad tror han att framgången beror på?

– På att folk känner igen sig och på att serien är rolig. Folk kan skratta åt sina eller andras problem. Jag tror inte att det är mer komplicerat än så. Det finns inte så många andra serier som är speciellt roliga.

De flesta skämtserier i dagspressen bygger helt och hållet på en fyndig slutpoäng. Att göra en sådan serie vore olidligt jobbigt, tycker Martin Kellerman. Rocky görs på ett annat sätt – och där ligger nog en del av framgången.

– Jag försöker i första hand att berätta en historia. Och så försöker jag göra dialogen så rolig som möjligt. Men jag känner inte att jag måste ha en punchline i sista rutan.

– Serien har en sammanhängande berättelse, även om de flesta kanske inte tänker på det. Allting hänger ihop. Jag tappar tråden ganska mycket och hoppar mellan olika ämnen, men allting är en helhet. Man märker det när man läser boken.

Boken som Martin Kellerman pratar om är ett samlingsalbum som innehåller alla strippar från starten i mars 1998 och fram till i somras. Senare i veckan kommer han till Göteborg för att signera boken vid Bok- och biblioteksmässan.

När Kellerman skapade Rocky-serien befann han sig i en rejäl svacka. Han hade just fått sparken från sitt jobb som skämttecknare och dessutom hade hans tjej gjort slut. Serien skulle bli hans revansch. Han jobbade hårt för att visa sig själv och omvärlden vad han kunde.

– I början var det som terapi att rita serien. Jag kunde se mitt liv från en annan synvinkel. När man försöker göra något kul av sina upplevelser får man distans till dem, liksom.

Martin Kellermans seriehund beter sig inte alltid särskilt sympatiskt. Han är en hetsig, ansvarslös och egoistisk typ som ofta uppträder som en neanderthalare. Hans upphovsman gör ett annat intryck – lugn, lågmäld, eftertänksam. Men Kellerman menar att han och Rocky påminner mycket om varandra.

– Våra personligheter är ganska lika. Jag är lite lugnare, men bara på ytan. Vissa perioder har jag varit exakt som han. Men man orkar ju inte hålla på så där hela tiden. När det går bra för en finns det ingen anledning att vara så rabiat. Men när det går dåligt, då är jag som Rocky, säger han och skrattar.

Det är inte bara Rocky som har en förebild i verkliga livet. Hans kompisar, flickvänner och andra figurer i serien är också baserade på verkliga förebilder. Händer det aldrig att någon blir upprörd över hur han/hon framställs i serien?

– Jo, det händer hela tiden. Jag tänker mig inte för när jag ritar och sedan när det hamnar i tryck så är det någon som känner sig trampad på. Och jag förstår dem. De har ju inte bett om att bli utlämnade, säger Kellerman.

Martin Kellerman beskriver sig själv som en grubblare som gärna promenerar omkring på Stockholms gator och dagdrömmer om framtiden.

– Men jag försöker se till att göra verklighet av mina drömmar, säger han.

Ett par av dessa drömmar har redan slagit in, eller är på god väg att göra det. Nästa höst spelas Rocky som teaterpjäs på Stockholms stadsteater. Och längre fram i tiden finns det goda möjligheter att vi får se den otursförföljde hunden på TV.

– Jag jobbar med manuset till pjäsen, men jag har inte kommit särskilt långt. Jag vill inte prata om den förrän den är klar. Och TV-serien kan jag inte säga något om alls. Det finns planer, men ingenting är spikat och vi har inte skrivit på några papper.

Det är på teaterscenen och i TV-rutan som Rocky tycks ha sin framtid. Serieversionen kommer nämligen att läggas ner, säger Kellerman.

– Jag ska bara rita den ett år till. Det har jag bestämt mig för. Sedan vill jag prova på andra grejer. Det blir fortfarande Rocky, men i andra former. Jag är ganska trött på att rita serier. Själva tecknandet är bara monotont och tråkigt. Och det är inte min starka sida heller. Jag är bättre på att göra manuset, handlingen.

Intervjun är slut och Martin Kellerman knallar iväg mot Mariatorgets T-banestation. Han ska åka till Metros redaktion och leverera sin försenade seriestripp.

– Nu kommer jag att få en utskällning, säger han.

Och skrattar igen.

Olof Siverbo